Du måste sitta för att stå, först krypa för att kunna gå. Nå ner till botten för att ställa dig upp på toppen.

September.
En månad.
Det var nu det började.
Det här kommer aldrig sluta, det kommer alltid finnas här.
Början på det som skulle komma att bli det jobbigaste jag gått och fortfarande går igenom.
Det känns som att det var igår jag åkte hem från det sista, men det är snart ett år sedan.
Att det gått ett år är ganska galet. Det har hänt mycket runt om mig, jag har
tagit studenten, fått jobb, fler fina vänner, varit i Spanien, men det känns som att i just detta står jag kvar på samma plats som för ett är sedan.
Det är tomt. men att tomhet kunde göra så ont, det visste jag inte.

Det finns en sak jag har och det är
killen på bilden, utan honom hade jag nog varit ingen. Han finns kvar här med mig. Här har jag planerat att ha kvar honom en väldigt lång tid framöver. Han och jag, det är bara så det ska vara helt enkelt.